Jag skulle vilja engagera mig för storspovarna. För att de betyder oerhört mycket för mig, och för många människor som bor på landsbygden i Västerbotten.
Många fåglar låter oss njuta av sina läten. Men för mig finns inget läte som berör mer än storspovens. När jag för nåt år sen spelade upp det på en utbildning i södra Sverige var det ingen i rummet som kände igen det. Sorgligt. För den fanns där förr. Jag växte upp med den där. Men idag är den borta från många bygder — och populationen minskar även här i norr.
Därför vill jag återge vad jag nyligen läste av Patrick Laurie, bonde och naturvårdare i Galloway, Skottland, som har följt storspovens minskning där i tjugo år. Han misstänker att 2026 kan bli det första året då inte en enda fågel ens försöker häcka i hans del av Skottland.
Han skriver:
”Ibland hör jag ensamma storspovars rop i natten när de flyger förbi under stjärnorna. De ropar som av gammal vana på sin väg förbi. Och de har alltid ett öra vänt mot marken i väntan på ett svar. Men det kommer inga svar från marken längre. Så de bara fortsätter sin väg.”
Patrick beskriver hur svårt det är att omsätta kärlek till en art i verklig förändring. Många jordbrukare vill genuint väl — men gör ändå fel saker, eller inte tillräckligt. Och även när en jordbrukare gör allt rätt kan grannen, som bryr sig lite mindre, underminera hela insatsen. Dessutom är engagemang sällan uthålligt. Det kommer i vågor.
En vän som läste Patrick påminde mig om något viktigt: mycket av naturvårdsarbetet sker för långt ner i systemet. Vi reagerar på symptom istället för att förändra rotorsakerna. Och Patrick själv skriver om de som varken hatar storspoven eller älskar den – de bara inte värdesätter den. Det är kanske den svåraste nöten att knäcka. Hur förändrar man normer? Hur expanderar man vad människor känner empati för? Går det alltid genom ekonomin, eller finns det andra vägar?
Storspoven behöver något som jag inte vet om vi ens kan leverera: oavbrutet engagemang, långsiktig omsorg, byggd på genuin kunskap – år efter år, säsong efter säsong. Den uthålligheten är svår att upprätthålla, både hos oss som vill hjälpa och hos jordbrukarna själva.
Jag hör fortfarande storspoven här i Västerbotten. Just nu lägger de sig på sina ägg – nästan omöjliga att upptäcka. Den i paret som inte ruvar står och spanar i reviret och syns väl.
Men igår såg jag både hona och hane på en åker i byn. Det paret ruvade inte. Troligen avbröts häckningen av bondens vårplöjning.
Hade vi kunnat göra något? Kanske – om jordbrukaren hade fått hjälp att lokalisera boet. Men vi visste inte, eller hann inte. Galloway är en varning om just det: att vetskapen inte alltid når fram i tid.
Vågar vi ge oss in på det långsiktiga åtagande som krävs? Är vi tillräckligt många och tillräckligt uthålliga – vi som vill hjälpa, och jordbrukarna som behöver göra det möjligt? Hur skapar vi ett engagemang som inte kommer i vågor utan lever över tid – parallellt med ett jordbruk som förändras, rationaliseras och kanske tar helt nya vändningar?
Jag vet inte. Jag vill undersöka detta till nästa år.
Men jag tror på en sak: alla som verkligen lär känna storspoven – dess läte, dess levnadssätt, dess trofasthet mot sina platser – kommer också att vilja kämpa för den.
Där finns något att bygga på.
Debattartikel av Anders Enetjärn, publicerad i Västerbottens-Kuriren den 1 juni 2026.